Att leva med SM – vuxna berättar

Vi har samlat berättelser från några drabbade och anhöriga. 

Som drabbad kan man känna sorg och frustration över att först som vuxen få svar på varför man i hela livet känt sig annorlunda. Tankar som "Varför fick jag ingen hjälp?" eller "Varför fanns ingen som förstod?" är inte ovanliga, och man kan då behöva professionellt stöd. Vi rekommenderar att man söker sig till en vårdcentral som i sin tur kan remittera vidare till en vuxenpsykriatisk mottagning för behandling enligt KBT (kognitiv beteendeterapi) eller PDT (samtalsterapi). Man kan också skicka in en egen skriftlig vårdbegäran. Även logopeder behandlar vuxna personer med SM, på de mottagningar där kunskap om diagnosen finns. För vuxna med SM i kombination med en NPF-diagnos kan hjälp ibland erbjudas hos en logoped inom habilitering.

Det kan också kännas skönt att dela erfarenheter med andra i liknande situation, och här rekommenderar vi Facebookgrupperna SM Space Cafe och SMIRA - Teens & Adults.

Anna, 45 år, förskollärare

" - Prata högre! Varför är du så tyst?!

Ord som följt mig genom åren, och varje gång någon sa dem till mig kände jag mig värdelös. Jag kunde inte prata, var inför andra blyg och försiktig. Men inom mig var jag en helt annan. Inom mig visste jag vad jag ville och kände mig stark.

Jag hade inte en aning om att det fanns fler som jag. Ingen aning om att det inte var mitt fel och att jag hade en diagnos som heter selektiv mutism. Inte förren jag blev vuxen.

Innan jag började första klass var jag en glad, sprallig och orädd flicka. Jag genomled skoltiden genom att synas och höras så lite som möjligt. Eftersom det var viktigt att som flicka vara ordentlig och inte ta plats klarade jag skolan bra. Jag gjorde inget väsen av mig och jag var inget problem. Men jag fick heller ingen hjälp.

En gång i mellanstadiet fick jag göra ett svenskatest för att se om det var flerspråkigheten som gjorde mig tyst. Jag fick högsta poäng. Att jag hade en utländsk förälder var alltså inte problemet.

I högskolan trivdes jag med mina studier, och jag visste vid det här laget vad som förväntades av mig för att klara skolan utan muntlig exponering. Men i utbildningen ingick praktik, och där blev jag inte godkänd eftersom jag ansågs för tyst och passiv. Min handledare sa att jag kanske skulle fundera på ett annat yrke än att jobba med barn. Det gjorde mig arg och jag blev fast besluten att klara utbildningen. Jag gjorde ett uppehåll men fullföljde senare med godkända betyg i alla ämnen.

Givetvis har det många gånger varit svårt för mig, och i mitt yrke som förskollärare är rösten ett viktigt verktyg. Men jag bestämde mig tidigt för att jag skulle klara detta och jag tror det viktigaste är att våga, att träna, att pusha sig själv längre och längre. Det är absolut inte lätt och det tar tid, men det ger resultat.

Det svåra har varit, och är fortfarande, andras okunskap och oförståelse. Många har förutsatt att jag är en tråkig och ointelligent person, men intelligens har ingenting med tystnad att göra.

Att jag som vuxen förstod att selektiv mutism finns och faktiskt är en diagnos har hjälpt mig mycket. Framförallt har det hjälpt mig att förlåta mig själv i alla möjliga situationer då jag känt mig dålig och att jag gjort fel. Jag kunde ju inte prata, så var det, och än i dag kan jag ha svårt att prata om jag känner mig otrygg. Fast jag jobbar ständigt framåt och känner mig tryggare och modigare nu än jag någonsin gjort tidigare."

Anna

Katarina Westling, mamma till Marcus

”Marcus blev diagnosticerad med selektiv mutism när han var sju år gammal. Vi fick under hela lågstadietiden höra att han var blyg, inte tog plats och ville gömma sig bakom gardinen när han fick frågor. Ingen hänsyn togs till hans SM för ingen på skolan visste nog vad det var. Istället hette det att han var blyg, tillbakadragen och introvert bland andra. Hemma med kompisar pratade han för fullt och var en levnadsglad kille.

Han har alltid haft lätt för sig i skolan och hade många vänner så vi reagerade inte mer på det när allt flöt på och han mådde bra.

I 5:e klass placerades våra tvillingsöner i olika klasser, vilket blev en katastrof för Marcus som behövde tryggheten från sin bror. Han blev alltmer inåtvänd, fick ont i magen och huvudet och stannade hemma mer och mer. Droppen var när han en dag blev framtvingad framför en annan klass på skolan för att be om ursäkt för något han egentligen var oskyldig till. Att på det sättet tvinga fram en kille med selektiv mutism för att be om ursäkt för nåt han inte hade gjort ledde till att han inte gick till skolan mer. Han stannade hemma i 50 dagar och vi var helt förtvivlade, visste inte hur vi skulle göra. Ingen från skolan hörde av sig. Vi fick själva ta kontakt, fixa möte och be om hjälp. Vi som föräldrar fick själva söka upp information om hemmasittande, åka på föreläsningar i Stockholm och följa med vår son till skolan de dagar han klarade av att vara där korta stunder. Marcus fick efter jullovet byta till broderns klass, men hans stjärnögon släcktes allt mer och tröskeln blev för hög. Han utvecklade stark ångest och social fobi ju mer han stannade hemma. Datorn och spelvärlden blev hans tillflyktsort, där fann han ro och kunde glömma den jobbiga verkligheten.

Vi fick fortsätta ta ledigt från våra arbeten för att följa med vår son. Inga anpassningar gjordes. Ingen hemundervisning erbjöds. Trots mycket frånvaro klarade han målen, med hjälp av sin höga intelligens och stöttning av sin tvillingbror.

BUP var inte heller till nån hjälp utan ville bara skicka honom vidare för att han skulle få en autismdiagnos vilket inte stämde alls.

I högstadiet började han i en lugn och mysig klass med skönt klimat. Skolfobin och den sociala fobin med stark ångest hindrade dock Marcus från att ta sig tillbaka. Tankarna på vad alla skulle tycka, tänka, säga om honom när han varit hemma så mycket hängde över honom så han var hemma nästan hela 7:an och 8:an med sporadisk hemundervisning. Han jobbade med sig själv hemskt mycket hela tiden och bestämde sig i 9:an för att han skulle klara sina betyg för att kunna söka teknisk utbildning som han var intresserad av. Han fick hjälp på sommarlovet av högstadieskolans rektor med att tenta av teoretiska ämnen och blev godkänd i allt.

Våra söner Johan och Marcus kom in på tekniskt program men kort senare gick Johan in i väggen. Det var en stökig klass och det blev tufft för honom att se sin bror lida.

Båda pojkarna hoppade av gymnasiet efter höstlovet.

Några år har gått och pojkarna läser nu in fullständig högskolebehörighet online via en folkhögskola.

Obehandlad selektiv mutism kan leda till ännu svårare ångest, social fobi och mer psykisk ohälsa vilket Marcus kämpar med än idag.

Han ville ha medicin för att slippa sin ångest, men blev felmedicinerad och därmed manisk och personlighetsförändrad. Sedan gick han in i en psykos och hämtades med polis och ambulans. Han blev inlagd på ungdomspsyk i slutet av 2018, och hans pappa Peter var där tillsammans med honom i två veckor. Det var svårt för honom själv och resten av familjen.

Lillasyster Amanda som är fyra år yngre fick också diagnosen selektiv mutism. Hon tyckte allt var för lätt i skolan och vågade inte be om svårare uppgifter. Hon vantrivdes på fritids och slutade där för att det var så stökigt. På alla utvecklingssamtal fick vi höra att hon var duktig och hade många vänner, men att hon inte pratade och inledde samtal. Inte heller hon fick anpassningar för sin selektiva mutism utan förväntades göra allt som alla andra gjorde. Hemma var hon sprudlande glad, var med kompisar och åkte på aktiviteter som simning, ridning, badminton och dans som vilken tjej som helst.

Amanda bytte skola i fjärde klass och trivdes till en början, men satt mellan två killar som konstant undrade varför hon inte sa ett endaste ord. Hon fick även kritik av sin fröken över att hon var för tyst.

Amanda slöt sig allt mer i sin bubbla och i april 2016 stannade hon hemma för gott och vägrade gå tillbaka till skolan. Hon framkallade kräkningar och utvecklade social fobi och kraftig ångest. Hon lämnade knappt huset och slutade med alla aktiviteter. Vi hänvisades till BUP men de hade inte rätt verktyg att nå henne. Hon förväntades prata och tala om för dem varför hon inte gick till skolan. Vi kontaktade också ett hemmasittarprogram. Men Amanda slöt sig mer och mer och slutade att prata helt. Vi har nu inte hört hennes röst på snart tre år.

Vi föräldrar har blivit anmälda till Socialtjänsten av både BUP och skolan. Att de anmäler kämpande föräldrar som gör allt för sitt barn istället för att hjälpa sårade oss djupt. Det ledde inte heller någonstans eftersom socialarbetarna inte hade kunskap om hur man ska få ett barn att återgå till skolmiljön eller att börja kommunicera verbalt.

Allt som hände under de här åren gjorde att vår hemstad blev förknippad med ångest och skam, och vi bestämde oss för att flytta långt söderut för att börja om på nytt.

Men eftersom Amanda var under utredning av Socialtjänsten genomförde de ett LVU av Amanda. En polisbil och en transportbil kom och parkerade här utanför vårt nya hem en varm sommardag när vi hade andra planer. Amanda fick bara bo här i tre veckor och hjälpinsatserna hann inte ens börja innan hon hämtades. Hon hade fått plats på ett HVB-hem för flickor, inget vi själva ville. Jag fick snabbt packa saker åt Amanda och samtidigt trösta henne.

Hon fick bo med tjejer som var där av helt andra orsaker. Amanda hade ju bara varit hemma från skolan.

Möten med socialtjänsten och två rättegångar följde. Hembesök gjordes och man förstod till slut att vi var ett tryggt hem som hade försökt allt för vår flicka. Men det tog oss 7 månader att få ut Amanda därifrån. Amanda var under hela tiden livrädd över att vara ensam och eftersom hon hade tappat talförmågan kunde vi inte prata med henne i telefon. Men vi körde så klart dit och hälsade på så ofta vi kunde. Alla som jobbade där var underbara och tog väl hand om henne och Amanda var omtyckt av tjejerna, men det här har satt djupa spår i både henne och oss. Det är sånt man läser om i tidningarna eller ser på TV.

Amanda pratar fortfarande inte och har fått diagnosen psykogen afoni (total röstförlust) och högfungerande autism.

De har inom skolan här i vår nya stad jobbat länge med psykisk ohälsa och har en trygg anpassad skolmiljö där specialpedagoger, elevcoacher och elevhälsan har ett nära samarbete för elevernas bästa. Närmaste BUP har goda kunskaper om selektiv mutism och har kopplat in en privat logoped som Amanda snabbt fick förtroende för. Hon träffar henne nu en gång i veckan. Amanda har även en tjej från öppenvården som hon gör sociala saker med och framstegen är många. Elevcoachen kommer hem till oss en gång i veckan och skolan hjälper till med kravlösa steg framåt. Vi föräldrar går på samtal med föräldrastöd en gång i veckan, och det finns en lösningssfokuserad samarbetsförmåga mellan alla hjälpinstanser för barnets bästa.

Jag kan inte låta bli att undra hur vårt liv sett ut om vi flyttat hit redan för längesedan och fått rätt hjälp från början.

Min son Marcus hälsar och vill poängtera att när man har talångest så vill man inget hellre än att delta i aktiviteter som alla andra, men man vill inte hamna i centrum eller bli utfrågad när andra ser på. Man vill bara finnas med kravlöst och vara en i gänget. Skolan måste tänka på att ha bestämda platser, och inte ställa till mingel där man ska paras ihop med någon annan man inte känner sig bekväm med. Man ska inte vara tvungen att säga massa ord på spanska, föreläsa framför hela klassen, läsa högt inför alla eller tvingas till att sjunga osv. Det finns andra sätt att gå tillväga för att barn med selektiv mutism ska kunna närvara. Betygen ska innefattas av PYS. Han hälsar också detta:

’Tänk på det värsta du kan tänka dig. En fobi. Kanske att hoppa från en hög höjd, dyka från en båt i djupt vatten eller klappa en orm. Då kan man få en liten förståelse för hur den här talångesten känns.’

Katarina Westling

Louise

”Jag ’friskförklarades’ från selektiv mutism när jag skulle börja i sjuan.

Det är 14 år sedan men det fyller mig än idag med svårigheter. Jag vill inte säga att jag är fri från diagnosen, eftersom den format mig och fortsätter att forma mig. Men jag har kommit en väldigt lång bit på vägen, och den vägen har jag till stor del gått på egen hand.

Känslan av ångesten så som jag upplevt den är att ögonkontakt är omöjlig, strupen stramar, du känner ditt hjärtats hårda slag, du skriker men inget ljud når ut, du fryser och du ler fast du gråter inombords. Du vill ut, från din egen kropp, men det är omöjligt.

Jag var tidigt väldigt medveten och skamsen över hur jag lät, såg ut, tänkte och kände. Jag inbillade mig tidigt att saker, situationer och åsikter var uppdelat i rätt och fel. Jag blev rädd för att ha fel och att vara fel. Rädd för att tänka, tycka och känna fel. Rädd för att göra bort mig, bli utpekad och utskrattad. Detta har lett till att jag i flera fall inte ens försökt, och att jag gett upp vid första motstånd.

Det tar energi att hela tiden tänka på vad man får och inte får säga. Och att konstant ha ett tjattrande i huvudet i form av upprepade meningar och ord som aldrig når ut. Och når de ut, följs det ofta av en efterskvalpande besvikelse. Du övertänker det du sa, hur du sade det och hur det kanske uppfattades och om det ens var värt att sägas. Så, istället för att lägga energi på det är det skönare att bara lyssna utan att involvera sig själv i konversationen.

Att känna in en situation är A och O för en person med selektiv mutism. Jag kunde inte prata förrän jag var bekväm, och jag kände mig inte bekväm i en situation förren min omgivning var en trygg plats.

Jag halkade efter i skolan för att jag inte vågade fråga när jag inte förstod, för att jag trodde att jag behövde veta allt direkt. Jag ville inte att lärarna och eleverna skulle skratta åt mig för det jag inte kunde.

’Jag vet inte’ eller att rycka på axlarna blev därför mitt svar på allt. Det var enklast så. Det går inte att bli arg på någon som vajar i vinden.

Men jag har också haft några riktigt bra lärare under åren. Vad de haft gemensamt är att de har lyssnat och varit lyhörda, och genuint brytt sig om varje elev.

Jag var 12 år när jag och min kompis tog beslutet att byta skola. Tillsammans bestämde vi att jag skulle börja prata i den nya klassen efter sommarlovet. Hon hjälpte mig enormt genom olika lekar vi själva kom på. En var att jag skulle gå fram till främlingar och fråga vad klockan var. Vi hade heliumballonger som hjälp i början som förvrängde min röst, för att jag skulle slippa höra den. När heliumet var slut klarade jag samma övning med min egen röst.

Jag minns också att jag i tonåren ofta analyserade hur andra pratade och hur de förde en konversation framåt. Detta eftersom jag själv inte hade lärt mig det genom att prata. Jag fick istället lära mig det genom att lyssna.

Sedan övade jag på att säga hej och tack till kassören i affären och till busschauffören. Jag började även att i hemlighet spela in mig själv på min mobil, för att sedan radera inspelningarna så fort jag lyssnat på dem.

Det senaste gör jag fortfarande, fast nu med sång. Jag älskar att sjunga, men jag sjunger inte live ens inför min familj. Men nu har jag börjat spela in mig själv och lägga ut klippen på instagram för att göra både mig själv och andra bekväma med min röst. Allt är ett enda stort KBT.

Ögonkontakt har jag fortfarande svårt för. Det kan vara svårt att se den andres reaktion och känsloliv med direkt ögonkontakt, och att visa upp samma saker hos mig själv. Det känns naket och utlämnande. Men jag fortsätter öva på det.

När det blev lagligt för mig att dricka alkohol, gick jag ut flera gånger i veckan. För att jag med alkohol i kroppen kunde lindra min ångest. Några glas räckte för att jag skulle bli bekväm i min kropp och lära känna den person som fanns bortom mina spärrar. Jag tyckte om den jag blev, eftersom jag pratade och pratade med personer jag aldrig träffat. Jag kände mig fri. Men det var inte svaret, och så småningom blev alkoholen mindre och mindre viktig. Det roliga blev istället nya möten och att dansa.

Som liten fick jag hjälp av BUP, men jag vägrade att gå dit efter bara några gånger. Det var förlöjligande att sitta där och tvingas leka lekar i en sandlåda och att spela kortspel med en vuxen människa som bejakade mig och försökte få mig till att prata. Jag skämdes när jag var där. Mina föräldrar fick uppdraget att filma mig när jag lekte och pratade hemma. Sedan fick jag kolla på klippen med mina föräldrar, pedagoger och psykologer. Jag minns hur de såg på mig genom en tjock-tv och det kändes förnedrande. Jag borde inte ha suttit med. Så efter den gången kom jag aldrig mer tillbaka.

Senare fick jag gå till en privat psykolog. Det stället var jag okej att gå till, för han förväntade sig aldrig att jag skulle säga något till honom. Jag fick svara i form av att nicka eller skaka på huvudet. Efter några gånger började han fråga frågor som krävde mer än ett ja eller nej och han gav mig en liten whiteboard där jag skrev ned mina svar. Efter ytterligare några möten frågade han om det var okej att han filmade mig under ett möte. Jag behövde inte prata, men han ville att jag skulle se att jag använde mig av ett tydligt kroppsspråk. Sedan kollade vi på det klippet och jag minns inte mycket mer, så jag tror att jag slutade att gå dit då.

Därefter bestämde jag mig för att jag ville börja prata på egen hand, så sedan dess har jag i perioder aktivt tränat på att ta mig över mina psykologiska spärrar.

En psykolog som jag gick till för några år sedan fick mig att börja skriva anteckningar i min mobil gällande hur jag kände i olika situationer. För att lära mig att jag hade egna tankar och åsikter. Sedan dess har jag skrivit dagligen. Att skriva ned mina tankar har varit till en otroligt stor hjälp för mig. Jag har fått se min egen röst och börjat se återkommande tankar som jag därefter jobbat med. Jag har varit min egen psykolog när det inte funnits någon annan att prata med. Även när jag pratar med folk, har jag inte kunnat prata på samma sätt som när jag skriver. Många tycker det är jobbigt med ett tomt ark, men jag håller inte med. Jag ser en möjlighet att upptäcka mina känslor, tankar och ideer.

Den psykologen sade även till mig att jag skulle se relationen som en resa, Det citatet har fastnat hos mig.

Kärleksrelationer har fått mig att växa. Flera har gått i kras delvis på grund av att jag inte uttryckt mina känslor eller sprungit iväg när någon kommit för nära. Samt att jag har varit orolig för vad andra skall tycka kring min partner. När jag har en partner blir det som att jag klistrar mig fast i personen och vi blir ett. Det är hur underbart som helst när allt annat försvinner. Det är nog den kärleken, bekräftelsen och acceptansen jag varit ute efter i alla år. Att inte längre vara ensam.

Just nu studerar jag konst. Efter studenten beslöt mig för att börja rita och började publicera teckningar på Instagram. Jag hade tidigare alltid knölat ihop teckningarna, men bestämde mig en dag för att inte längre skämmas över att teckna. Det ledde mig i sin tur till att jag organiserat och deltagit i olika utställningar där jag stolt visat upp min konst. Eftersom jag nu sett att jag blir bättre genom att göra, har jag förstått att det bästa är att fortsätta göra. Nu säger jag uppmuntrande till mig själv, "Jag kommer aldrig att vara sämre än så här". Med detta menar jag inte att det jag gör är dåligt, tvärtom. Det jag gör är bra och jag kommer att utvecklas desto mer jag jobbar, tränar, övar. Min konst handlar för mig om en process i självutvecklande och att komma närmare och låsa upp mig själv.

När jag började på konstskolan fick jag ångestpåslag av att prata inför klassen, men jag fortsatte att göra det ändå för att jag ville. Jag svettades och fick svårt att andas och kände mig svimfärdig varje gång jag ville säga något. Jag upprepade orden i huvudet tills jag slutligen sade det högt. Jag visste att ångesten skulle bli mildare om jag utsatte mig för just detta. Nu, ett och ett halvt år senare, är den fysiska ångesten borta och den psykiska finns i stort sett inte heller mycket kvar av.

Resor har också varit till stor hjälp för mig. Jag har rest ensam väldigt mycket, och när jag rest med sällskap har jag varit iväg på eget håll så mycket som möjligt. Jag är nyfiket lagd och det är lättare att undersöka platser när jag inte behöver förhålla mig till någon annan. När jag är på resande fot försvinner till stor del den ångest som beklagligt nog begränsar mig hemma.

Slutligen, mina tips:

1. Personen med selektiv mutism behöver känna sig trygga för att kunna verbalisera sig och uttrycka sina tankar.

2. Talet är inte det enda sättet att att uttrycka sig. Att skriva, att spela instrument, att utöva en sport, att rita, att dansa...

3. Barn med selektiv mutism behöver höra att de är uppskattade, älskade och sedda.

4. Det är självkänslan och självförtroendet som står i vägen. Det är där fokus behöver ligga.

5. Jag tror att det är viktigt för alla barn att komma bort från tankarna på sig själv och andra genom att göra något som slukar barnets intresse. Att hitta ett intresse för dessa barn kan vara något som bör uppmuntras, utan att vara påstridande. Att ta hand om något eller någon är också ett sätt.

6. Det kan vara lättare att börja prata med främlingar. Att byta sammanhang och omgivning.

7. Behandla barn med SM som vilka andra barn som helst. Prata med dem och bjud in dem.

8. Säg aldrig "prata högre!". Eftersom barnet med SM jobbar hårt med att kunna säga något alls.”

Louise Eklund

Kristin

”Min mamma har berättat att jag var ett barn med ord i mun. Bestämd och envis. Pratglad! Hemma och med min familj.

Jag minns 4-årskollen på BVC som en jobbig upplevelse. Skrämmande miljö, främmande människor. Jag blev ombedd att peka på saker, och det gick bra. Men jag yppade inte ett ord. Mamma var lugn, för hon visste ju att jag kunde prata. Men det blev ett bekymmer större än hon hade kunnat ana. Under två års tid fick jag utföra olika muntliga tester, och med tvånget så tystnade jag ännu mer. Det var enligt personalen ’oroväckande, och alarmerande.’ Det blev många återbesök, och jag minns att jag var arg, rädd och besvärad. Mamma förstod mig men ingen annan. 'Vi gör ingen stor sak av det. Det löser sig när du är redo’ brukade hon säga.

För mig var mammas stöd det bästa som fanns i hela världen.

’Stackars barn som inte pratar’ sa vårdpersonalen. Mamma berättade att jag visst kunde prata, men ingen trodde henne. Istället riktades anklagelser mot min mor, med misstanke om både misskötsel och misshandel. En psykolog kom hem till oss för att studera relationen mellan mig och mina föräldrar. Till mammas lättnad pratade jag lite med psykologen, och visade glatt upp alla rum och mina leksaker. Psykologen rapporterade tillbaka till läkaren att det inte fanns något att vara orolig för.

I förskoleklass lekte vi ofta ’Mamma, pappa, barn’ och jag tog alltid rollen som hund eller katt och satt glatt i ett hörn. Det var skönt att vara husdjuret som inte pratade.

7 år gammal började jag skolan. Jag samtalade med två elever i klassen som jag alltid satt bredvid, men jag tystnade så fort min lärare försökte prata med mig. Jag var så rädd för henne.

8 år gammal blev jag svårt sjuk i feber och låg två månader på sjukhus. Det var en utdragen process av provtagningar för att hitta orsaken till min feber, utan resultat. Sjuksköterskor blev bekymrade över att de inte kunde prata med mig, och enligt mamma anklagades hon för att ha dominerat mig till tystnad. Hon har berättat att personalen började putta henne åt sidan och stänga henne ute ur rummet medan de skulle undersöka mig. Dom klippte bort den enda personen i sjukhusmiljön som jag pratade med. Så jag bet, rev, slogs och ställde till stora besvär. Jag spottade ut medicin, mat och dryck. De höll fast mig med tvång och gav mig sprutor. Jag upplevde det som flertalet övergrepp och min mamma kunde bara stå utanför dörren och höra bråket inifrån salen. När hon fick komma in igen till mig i rummet efter undersökningar eller medicinering så hittade hon mig ihopkrupen till en liten boll under sängen och ingen fick röra vid mig. Jag vägrade prata helt och hållet och slöt mig, och jag slutade under en period också att äta. Mamma kände sig maktlös. Det slutade med att jag försökte rymma. En sjuksköterska som hittade mig lugnade mig och visade mig runt, och hon blev min bästa vän på sjukhuset. Det var bara henne jag kände mig trygg nog att prata med, förutom mamma. Hon och jag var brevvänner i många år efter det, men med tiden tappade vi kontakten. Henne tänker jag på än idag. Margitta.

Genom hela mitt liv har jag vägrat söka vård när jag varit sjuk. Jag har än i dag fortfarande extrema svårigheter att samtala med sjuksköterskor och läkare. Jag har till och med fått ta med mig en vän som stöd vid läkarbesök för jag vågar inte bli lämnad ensam. Idag är jag vuxen men jag kan absolut inte prata ensam med en läkare. Jag blir tyst.

Efter tillfrisknandet kom jag tillbaka till skolan. Jag var åtta år och tyst som i graven. Lärarna tog åter kontakt med mamma och ville att jag skulle byta skola. Jag vägrade, för jag ville ju gå kvar i skolan med mina vänner. Jag var tyst, men trygg.

Senare kunde jag prata med klasskompisar, även om jag fortfarande var det tysta barnet inför vuxna. Jag kunde också spela teater och det låter kanske konstigt, men jag kände mig säker med inövade repliker. Då kunde jag inte säga fel saker.

När jag började högstadiet hjälpte skolans kurator mig med min ångest och då släppte det mesta. Nu var jag så pass vuxen att jag blommade ut. På första föräldramötet blev mamma chockad. ’Är det Kristin vi pratar om?!’ sa hon, när läraren uttryckte att jag pratade för mycket!

Jag fick ofta sitta ensam i ett rum, eller utanför i korridoren för att jag pratade mer med mina killkompisar vid skolbänken än att fokusera på mitt arbete. Jag hade nu två lärare som jag samtalade öppet med. Jag blev även ansvarig för en stor strejk i skolan då vi protesterade mot alldeles för kort rast mellan gymnastiken och engelskalektionen eftersom elever inte hann duscha mellan lektionerna. Då fick mina föräldrar höra från lärare att jag var för högljudd och pratade för mycket. Att prata eller inte prata... det är frågan.

Inne på mitt andra år i gymnasiet var jag lika pratglad som alla andra. Nu kunde mamma äntligen andas ut och slappna av, och jag också.

Ingen pratade om selektiv mutism när jag var liten. Jag fick aldrig diagnosen, utan ramlade över begreppet för ett par år sedan. När jag visade mamma så sa hon; ’Men det här är ju du!’

Sorgen över att hon inte blev trodd av vården eller människor omkring satte livslånga spår. Det har också satt spår i mig att inte få rätt hjälp som liten, för även om jag idag pratar i de flesta situationer så finns fortfarande en ångestproblematik som visar sig i olika former.”

Kristin Larsson och mamma Inga-lill Larsson