Kan det inte vara bra att vara selektiv i talet?
Att man undviker att prata när man inte borde?
Svar:
Det vore det säkert om man var viljestyrt selektiv. Förr trodde man att det var en fråga om envishet hos vissa barn som valde tystnaden själva. På senare tid har man övergett den tanken.
Fråga:
Varför kan/kan du inte prata med just mig/någon annan?
Svar:
Det beror på var och ens individuella situation och bakgrund varför man blir tyst i en del sammanhang och i andra inte. Man kan bara generalisera i viss mån och säga att de flesta brukar prata hemma och bli tysta i mer offentliga sammanhang, där man har större press på sig att på att ta egna sociala initiativ. Annars kan det se väldigt olika ut – vissa har lättare att prata med personer av en viss åldersgrupp till exempel. Innan en okänd situation brukar man inte alltid veta på förhand om tystnaden kommer ”slå till” eller inte.
Fråga:
Varför ännu en diagnos, räcker det inte med att se selektiv mutism som en variant av social fobi, oavsett om man har också har neuropsykiatriska funktionshinder?
Svar:
Det kan man nog, men som många har erfarenhet av är selektiv mutism något som lätt osynliggörs. En förutsättning är att psykologer, lärare och andra är väl insatta i vad selektiv mutism egentligen innebär. Många har svårt att börja prata med konventionella metoder och då överväger fördelarna med att bli diagnosticerad. En diagnos ska inte vara en stämpel utan något som kommer till praktisk användning och som gör att man kan hitta andra med liknande upplevelser.
