1. Försök identifiera vad som “triggar” tystnaden
Vad är det som skiljer de situationer åt där barnet är öppet och utan rädsla för att ta utrymme från de där det blir blockerat? Vid selektiv mutism gör man ofta olika slags “svartvita” kategoriseringar av omvärlden, t.ex. “nu ska vi åka på födelsedagskalas hos farmor, men där kommer alla tycka det är konstigt att jag inte kan säga hej”. Ju längre den typen av tankar får fortsätta, desto mer märkbart “kapas” kommunikationsförmågan. Det gäller alltså att så konkret som möjligt försöka ta reda på vad barnet uppfattar som svårt på ett tidigt stadium.
2. Utöka bekvämlighetszonen långsamt
Selektiv mutism kan gå över spontant under rätt förutsättningar, men det är inget som “växer bort” av sig självt, därför är det bra om man försöker utöka bekvämlighetszonen. Pratar barnet med vissa personer kan man successivt ta in fler under förutsättning att de smälter in i den stämning som redan finns (t.ex. försöker prata om liknande saker). Det hänger till stor del på att situationen inte blir oförutsägbar - går det för snabbt framåt finns risk för bakslag eftersom barnet kan känna att det tappar kontrollen.
3. Kommentera aldrig rösten eller beteendet
När man har selektiv mutism vill man inget annat än att följa de impulser till kommunikation som man känner, men hindras ständigt av tanken “om jag säger dethär som jag inte brukar säga nu kommer jag att dra till mig uppmärksamhet”. Att andra uppmärksammar ens förbättrade sätt att kommunicera blir ett likhetstecken med att de uppfattat den blockerade sidan som den “sanna” och identifierat en utifrån det. Eftersom man tänker att man BORDE kunna prata och kommunicera så vill man också att det ska uppfattas som att man går in i ett normalläge av andra, inte som att man gör något sensationellt. Det är först när man tror sig vara säker på att andra kan ge en den rätta responsen som man kommer våga ta steget.
4. Använd videokamera och fotografier
Att dokumentera de sammanhang där barnet är tryggt och dela det med dem kan vara en mycket bra yttre “pålitlig” bekräftelse på att den blockerade sidan inte ÄR barnets personlighet, utan något som det inte kan rå för. Vad som också kan vara värt att prova är att titta på bilderna tillsammans med nya människor barnet fortfarande inte vågar prata med än.Det finns då en chans för att barnet tänker att de nya personerna kommer få ett första intryck av dess “riktiga” personlighet på bilderna, vilket kan göra det lättare att ta fram den sidan också i verkligheten (eftersom det inte känner samma press av att behöva “rätta till” en missvisande bild av sig självt som mycket blygt).
5. Var inlyssnande mot vad barnet signalerar!
Det finns tillfällen då selektiv mutism kan gå över spontant och det är vanligt att man som barn intuitivt känner vilka förutsättningar som skulle krävas för detta. Man kan då försöka ta initiativ till att “styra upp” en situation där man skulle ha potential att börja prata, men det kan vara svårt för vuxna att upptäcka om de inte verkligen är lyhörda. Det är inte säkert att man kopplar barnets starka vilja att ordna det omkring sig på ett visst sätt som sammankopplad med ett försök att häva talhämningen, men det kan det många gånger vara ett uttryck för.
